-

Jag har funderat lite, jag har satt mig här vid datorn några gånger de senaste dagarna och tänkt skriva något. Men dels har jag inte kommit på vad och dels har det på något sätt kännts fel. När någon är så sjuk kan väl inte jag sitta här och skriva om saker jag hittar på, höstnyheter, tips, inte när livet känns så orättvist. Men nu har jag ändå bestämt mig för att göra det, varför ska förlusten tas ut i förskott? Det är ju en seger alla vill ha och i och med en seger är ju allt som vanligt. Det är det som är priset i den här tävligen mot hemskheten, Grattis du har fått tillbaka ditt vanliga liv! Det största priset man kan vinna

Om jag skulle vara sjuk väldigt allvarligt sjuk skulle inte jag vilja att alla gick runt och trippade på tå runt mig och bara var ledsna. Visst blir det sorgsna stunder det går inte att ta bort och det ska inte heller tas bort, tårar och prat lättar på trycket och besvarar frågor. Men så länge hoppet finns ska det även finnas roliga tider då allt är som det brukar

Jag tror att alla är starkare än vad man själv trodde, det finns något där inne i oss som gör att vi kämpar och går framåt istället för bakåt. Det något driver på oss för att vi ska leva som vanligt, det blir inte bättre för att alla runt omkring lägger sig ner och bara ser hopplöshet. När jag först fick höra vad som hänt så ringde jag min mamma och grät, hon grät vi pratade och jag sa att jag orkar inte mer sånt här, det var ju inte länge sen moster blev sjuk och sen tog sitt liv. Mamma sa att jag måste försöka vara stark och stötta, jag fattade inte alls hur eftersom jag själv tyckte att jag var ett vrak efter allt som hände och inte lyckades så väldigt bra den gången

Sen ville jag ta ledigt på torsdagen och följa med till landet, men jag ville inte ringa eller smsa min chef och fråga så vi åkte till jobbet. Jag grät och pratade med henne ganska länge om vad som hänt min oro att inte orka igen med sjukdom och elände. Hon sa då något som jag inte alls hade sett, hon sa att jag hade hanterat den situationen så bra, hur hon beundrade att jag hade funnits där för min mamma och gjort saker som behövdes göras. Jag hade nog inte förstått att det faktiskt fanns något i mig den gången, kanske inte hoppet, men något som gjorde att jag redde ut saker, hjälpte mamma och annat som jag inte alls hade satt något värde i. Det fanns aldrig någon seger eller förlust att ta ut, det var definitivt direkt vilket kändes som en blixt

Jag skrev för ett par dagar sen att blixten slagit ner i mig igen. Men det är faktiskt inte så, min första reaktion var den. Tror det beror på mosters självmord, i min tanke så var ett sånt besked den här gången lika med död. Men så är det inte, detta är ingen blixt, beskedet var det men inte nu. Detta är en malande oro, ångest och väntan. En helt annan känsla, men skillnaden är att hoppet finns den här gången. Med moster så fanns inte hoppet när beskedet kom, det blåstes ut direkt, därav som en blixt. Nu brinner ljuset, det är absolut inte släckt - Jag är så glad över det!