-

Idag har varit en väldigt jobbig dag, min mosters begravning. Jag är så ledsen att allt har blivit såhär, ledsen för att hon inte lever längre, ledsen för att hon inte ville leva längre, ledsen för att vi inte kunde hjälpa henne må bättre, ledsen för att jag inte kämpade hårdare med att få hjälp till henne. Vi var många som hjälpte till och försökte men det känns ändå som att något mer kunde jag har gjort. En vinterdepression tillsammans med andra saker gjorde att hon valde att inte leva längre. Det är den första person i min närhet som inte gått bort pga fysisk sjukdom och det känns hemskt. Den som nån gång tänker ta ett sånt beslut själv måste lova att tänka igenom allt väldigt noga, det finns människor runt om kring som står helt maktlösa och sedan får leva med ? som aldrig kommer besvaras. Jag är både arg och förstående på samma gång. Jag är arg för att hon inte kämpade på lite till, det finns hjälp. Men jag är också förstående, hon var bara straxt över 60 år och levde ett väldigt aktivt liv, sista åren svek hennes kropp henne, sen hennes hjärna. Hon ville helt enkelt inte längre eftersom hon troligen inte tyckte att det fanns något kvar...

Begravningen var väldigt fin och även om jag inte är sådär väldigt troende så tycker jag om att lyssna på när präster pratar, de låter så lugna, stilla och enkla. Hon trodde på ett liv efter detta och jag hoppas att hon har hittat dit och nu mår mycket bättre